tisdag 6 juni 2023

Betraktelse över en nationaldag.


 

 ”Inget händer idag, inget hände igår om det är något som känns så vill jag ha mer”… sjöng Olle Ljungström 1983 (Reeperbahn / Älskling du är som en pistol). Samma år blev Svenska flaggans dag förvandlad till Sveriges nationaldag men först 22 år senare, 2005, blev nationaldagen en helgdag. Man snodde den röda dagen från Pingstdagen som då blev en vanlig dag. Synd.

Har aldrig varit någon flaggviftare – och kommer antagligen aldrig bli det – men har ibland ändå sneglat lite avundsjukt på Norge, Frankrike och USA och deras nationaldagsfiranden.

Hur kommer det sig att 69% av svenskarna inte går igång på nationaldagen och firar som exempelvis våra grannar Norge?
Kanske för att nationaldagen endast varit en röd dag i18 år, tydligt nedprioriterad av stat och politiker. Det tar säkert ett par generationer innan den har blivit helt implementerat i folksjälen. Och på tal om röd dag och prioriteringar så har staten istället tydligt prioriterat första maj som en viktigare dag att vara ledig på och fira. En dag när det statsbärande partiet har gått ut och demonstrerat mot sin egen politik… det är verkligen nåt att fira, tydligen!

Härom dagen läste jag att Sverige fyller 500 år som nationalstat i dag. Detta har helt gått mig förbi, men det kanske beror på att allt ståhej kring Göteborgs 402-års dag har tagit all uppmärksamhet.

Nationaldagen känns inte och jag vill inte ha mer.