skip to main |
skip to sidebar
...Candy came from out on the Island, In the backroom she was everybody's darlin', But she never lost her head, Even when she was giving head, She says, Hey babe, Take a walk on the wild side, I Said, Hey baby, Take a walk on the wild side, And the coloured girls go, Doo do doo do doo do do doo...
ur Lou Reeds Walk on the Wild Side från Transformer (1974). Låten handlar om några av Andy Warhols s.k. ”superstars”: Holly Woodlawn, Candy Darling, JoeDallesandro, Jackie Curtis och Joe Campbell a.k.a. Sugar Plum Fairy. Lyssna på Senaste Stil på SR-Play om Candy Darling...
Dax att fjutta på Samovaren och brygga te... Te är så mycket mer än kaffe... Där kaffe är brötigt, rakt på och okänsligt är te mer subtilt. sofistikerat och... ja sensuellt. Visst... en espresso hos Hasse på Bar Centro; het, stark, kort obefläckad, med lite socker... mmm. Riktigt bra, men där stoppas det, latte hit och americano dit, bryggkaffe... presskaffe – det är bara skit jämfört med en kopp te. Favoritsorten är Lapsang Souchong med sin karaktäristiskt rökiga smak och doft. Teet kommer ifrån Fujianprovinsen i Kina. Tebladen torkas över brinnande trä och får rökigheten. Doften påminner om Laphroaig – den rökiga whiskyn från Islay. Prova att bland Lapsang Souchong och Earl Grey 50/50. Låt inte vattnet koka upp riktigt, 94–96 grader är perfekt... (man hör på ljudet när man häller upp i koppen om vattnet har kokat eller inte, testa får du se eller höra...). Låt teet dra i 3–4 min. Tea time! (nytt! Vår vän SBA brukar kalla Lapsang för ”telefonstolpe-te”... för er som är lite yngre kan jag berätta att förr i världen så fanns det något som kallades för telefonstolpe – en hög stolpe med en ledning högst upp... i ledningen skickades vårat prat fram och tillbaka när vi talade i telefon, telefonstolpen var målad med tjära för att tåla väder och vind... vilket medförde en viss doft, en doft som vår vän SBA associerar till Lapsang Souchong...). (...and he washes it down with a brandy, and a fresh made pot of tea, have a cuppa tea, have a cuppa tea...)
Mina absoluta favoriter vad gäller stolar är Niels Otto Møllers Model 78 (1962). Møller (1920–1982) har väl kommit lite i skymundan av sina samtida kollegor Arne Jacobsen, Hans J. Wegner och Finn Juhl m.fl. I ”varje” bildreportage i tidningar som Elle Interiör eller Skön Hem förekommer antingen Jacobsens Myran eller Sjuan eller Wegners CH24 (Y-stol / Wishbone chair)... nån har lixon bestämt att det är bra smak. Tråkigt! Møllers Model 78 eller syskonstolen Modell 62 är ju mycket coolare och snyggare... Myran (den på tre ben...) kan jag gilla men som sagt det blir tråkigt när ”alla” har den... Wegners Y-stol skulle jag inte ens ha om jag fick den, skitful helt enkelt! Första gången jag träffade på Møllers stolar var typ hösten 2005 när jag och M var på Noma första gången. Restaurangens sommelier Pontus Elofsson (från Hunnebostrand) berättade att stolarna var ritade av Niels O. Møller... På den vägen är det sörrö! (...för alla vill ha samma typ av annorlunda saker och vara lite udda på ett likadant sätt... W.Craafoord.)
Kamrat M på Solsidan skrev på ansiktsboken om ritualer efter att ha duschat... Vår gympamajje i högstadiet, Leif Erlandsson, lärde oss att och man torkar bort vattnet från kroppen med handen först så försvinner 90% av vattnet och handduken blir mindre våt... Känns lite redigt och pott-tränat kanske men jag gör det alltidh, på nåt vis så sitter det kvar och det funkar... Sedan vet jag inte om Leif hade nåra veteskapliga bevis för att just 90% försvinner... Men ändå. När jag ser någon annan som använder sig av denna teknik tänker jag att: –ahh han/hon har nog oxå haft Leif i gympa! Hur tänker Herr P i denna fråga, nått som känns igen? (A little crowed as we're singing in the shower tonight)
– När de berättade att vi skulle få åka till New York så stod jag bara och gapade... så här!
Sedan ett tag tillbaka är Victoria Beckham anställd som Creative Design Executive på Range Rover. Känns tyvärr som ett ganska tidstypiskt grepp att ta av osäkra och svajiga marketingmänniskor i stora bolag. – Degen måste in annars förlorar VI våra jobb! Kändisskap går före kunskap och känsla... Victoria må vara ”the Brain” i familjen Beckham – vilket kanske inte säger så mycket – men hon har säkert lite känsla för feeling... det finns tusentals duktiga människor som är bättre lämpade för uppgiften men som inte har kändisskapet... Självfallet är det ett genomtänkt PR-trick... men ändå. (fame before knowledge typ!) Blir bara så fantastiskt trött på hela Fame/Celebrity-grejen: det är kändisar hit och dit, lagar mat i tv, blir kontaktade av bokförlag för att skriva sina memoarer (när de är 22), gör reklam för prylar, sitter i tv-soffor. Men har inget att säga! De är bara intresserade av att hålla sin kändislågan brinnande... Och vi köper skiten, hur känns det då? (Fame, what you like is in the limo...)
Drack ett schysst rödvin härom dan... Köpte det nästan bara för etiketten/namnets skull. Lite för att det var en Petite Sirah oxå. Red Truck 2007 Petite Sirah från California. Ett stöddigt vin som min far skulle säga, fruktighet mycket mörka bär, lite lakrits, lite pepprigt och en del syra. Riktigt bra! Funkar både till mat – förslagsvis kött, kyckling med lite sting – och som tjôtvin... Och som sagt etiketten är riktigt skön, målad av konstnären Dennis Ziemienski (återkommer nog med ett inägg om hans målningar). 350 spänn på krogen 109 på systemet, beställningssortimentet... (finns även i Pinot Noir)... Ta nu och beställ ett gäng,bjud hem lite folk och hinka rött! (I’m gonna ride on, Ride on, looking for a truck, Ride on...)
Lördag kväll och läge för mysmiddag. Startar med en Tonfisktartar. Skär tonfisken i typ halvcentimeter stora kuber. Finhacka rödlök, oliver och kapris. Tillsätt olivolja – gärna med citronsmak. Smaka av med salta och peppar och ev. en dash Tabasco. Rör ihop allt i en bunke. Servera i glas eller på tallrik, garnera med lite hackad gräslök. Nåra snygga salladsblad oxå... Huvudrätt blir en variant på Restaurang Johannas Gorgonzolaspäckad oxfilé (Restaurang Johanna startades av Mini-Leif och Crister Svantesson1974 och ansågs, tror jag, vara en av Sveriges bästa restauranger. Kokboken Johannas hemligheter kom 1981. Var aldrig där själv men mina föräldrar var där. Har dock kokboken – andra tryckningen från 1985...) Ta fram biffarna från kylen och börja med såsen. Hacka schalotten, morot och vitlök. Fräs i panna med smör. Tillsätt lite örtkryddor, tomatpuré, kalv- eller oxfond och rödvin. Låt koka en kvart eller så. Sila av och passera en del av grönsakerna... Tillbax i kastrullen, klicka i rejält med Gorgonzola, när den smält fyll på med grädde och låt det koka ihop. Smaka av med peppar ev. salt och socker... Peppra biffarna, stek på dem i gjutjärnspanna med smör och olja. I originalreceptet skalll man späcka biffen med Gorgonzola, tycker att det är lite överskattat och krångligt... När de är klara bränn av med lite Cognac. Lägg upp biffarna på varma tallrikar och vispa ur pannan med en skvätt vatten och häll i såsen. Servera med typ råstekt potatis eller potatiskaka. Nappera såsen över en del av biffen och på tallriken... Mycket nöje! En flaska Windsor Sonoma Alexader Valley gör inte ont till... (Red Red Meat...)
Frank Beard och hans polare, skäggbröderna, spelade i stan igår... Hade inte jättehöga förväntningar, typ kul att se dem igen... Så läste jag recensionen från konserten i København, snudd på full pott... wow! kan bli nått? Men – för det finns ju alltid ett men – det var ett gäng rejält trötta gubbs (alla 3 är födda 1949 förresten...). Ett gäng gamla gubbhästar som skall bli hamburgare... Det första som slog mig var den låga volymen... när jag går på konsert vill jag att det skall kännas. (Decibelmätar-appen visade strax under 100 hela kvällen) Kändes lite som att vara på ett halvdåligt bakis-rep med gubbsen. Ingen inspiration, det går på rutin lixom fast det funkar inte... – ”We’re just making this shit up” säger Billy Gibbons efter typ halva konserten. Aahaa! Kändes lite som en retrospektiv med bildspelet och filmerna på backdroppen... Starkölsbaren stängde 21.10 – lyckat, när skall Sverige lära sig? Dusty Hill känns som en skugga av sitt forna jag – med all rätt kanske... Cancerbehandling mm. Inte ens Sharp Dressed Man, Legs och Gimme All Your Loving på raken gör att det lyfter... Extranummer La Grange och Tush slarvas helt bort... Finns ingen vilja, de verkar inte tycka att det är kul. Ok gubbs läge att pensionera sig, flytta till Florida och tjacka bowlingskjorta! Går ut i regnet, på med Fandango (1975) i lurarna... Ja det var bättre förr tänker jag lite bittert... (Drive that old Chrysler to Mexico Boy!)
Och gott öl kom och gott öl for, för gott öls skull har jag sålt mina skor och satt mina strumpor i pant i en bod – med gott öl håller jag upp mitt mod... (Robert Burns)
Yes! nu är den här... igen. Kyla, regn snett underifrån... Hösten är kommen. Man vill ha lite rejälare mat. Köpte lammfärs och nötfärs, typ 50/50, blandar ihop med vitlök, (citron)olivolja nån starksås typ Shriracha eller Tabasco, salt peppar och lite andra kryddor. En skvätt kalvfond och en ägggula. Forma biffar, små tjocka... Gör fetaostkräm på feta, yoghurt, olivolja, vitlök, salt och peppar. Bönsallad på två sortersbönor, idag stora vita och kidney..., rödlök vitlök, gurka och nåra salladsblad. Dressing på olja, vinäger, fond, honung salt peppar och nåt starkt... blanda ihop. In med broccoli och fänkol i ugnen (olivolja, salt, peppar...) Stek biffarna... käka. Blev en god vardagsmiddag.
Har äntligen lyckats hitta en av mina svenska favvoplattor i digital form. The Story of Robi & the Nudes (finns ej utgiven på cd vad jag vet, ej heller på iTunes...) Dolkows – ett gäng snygga skånepågar som lirade skön rock. Hade tillsammans med UCP och ”Sister Aron" nåra sköna sessions med dem på Dalarock och i København. Till skillnad från de andra hardcore- och funkmänniskorna från den tiden så hade Dolkows en cool klädstil... Och som sagt The Story of Robi & the Nudes är svinbra och plaggar nog in bland topp 5 i ”bästa svenska plattor ever...”. Övriga bör väl vara; Cortex / Spinal Injuries, The Nomads / Hardwear, UCP / Financially Dissatisfied, Philosophically Trying och UCP / In the Air Tonight. Så känns det idag iallafall. Sexa blir nog Jan Johanssons Jazz på svenska...
Har just blivit upplyst om två nya? aktörer inom ”hemleverans av kött”. Köttlätt som levererar produkter från RJ Närproducerat i Varekil på Orust. Handlar alltid där om jag har vägarna förbi. Spenderade ett gäng somrar på Slussen, Orust och var då flitig kund... Alltid bra grejer och ett brett sortiment med närproducerat kött. Roligt att man kan få deras varor i Göteborg nu... Den andra aktören är nåt som heter Meat the world. De som ligger bakom verkar att ha varit med ett tag och har tidigare bara levererat till restauranger. Inte direkt närproducerat men från olika delar av världen. Deras ”Kobebiff” blir en given förstabeställning... Från Nya Zeeland... Tror dock inte att det är riktig Kobebiff utan ”Kobe-style” beef, som de säger i USA, alltså Wagyu. Det finns ett gäng kriterier som skall uppfyllas för att köttet skall få kallas Kobebiff. Men Nya Zeeland lär ju vara den största exportören av Wagyu-kött efter Japan. Iallafall... hos Meat the World kan man vara med och tävla om ett kilo Kobe/Wagyukött. Är du en av de 200 första som beställer så är du med i tävlingen. Så beställ idag... (”Mera kött, mera kött” som de små kungabarnen) säger...)
Det kom ett paket från Bruno & Joel i København... Nya Alberto Fasciani-snakeskins till M. Supermjuka, som att ta på en skinnhandske typ... Apcoola. M kommer att dominera i höst... (Snakeskin cowboys Who the hell you think you are)
Lunch på Kometen med M. Härlig husman som vanligt. M tog Saltat fläsk med löksås och skinnpotatis, 95:-. Jag tog Oxrullader med skysås, gelé och potatispuré, 160:- Mini-Leif var inte på plats men vi d bordet bredvid satt en annan Leif... ”stegen duu...” Sicken Lassie... (de va la roolitt dååhh...)
Svängde ihop nåra fräna White Russians à la K-Bar (CPH). The Dude, Jeff Bridges karaktär i Bröderna Cohens The Big Lebowski (1998) lärde oss att dricka White Russians – den äkta bowlingdrinken... Bra film dessutom. Nåja... Häll lika delar vodka och Kahlúa i en shaker med is. Skaka. Häll upp i Martiniglas. Vispa grädde lätt, och häll försiktigt på sked i glaset. Drick! Ta ditt favoritklot och dra en strike...
(I could be just sitting at home with pee stains on my rug.)
Köpte nåra Kai Martin & Stick!-låtar på iTunes...
faan vad bra va! Letade fram lp:n Röd Plåt (1983)... Fantastiskt bra platta, sicka låtar och vilka konstiga texter... Hann se en del spelningar med dem på tidigt 80-tal. Hjärta av glas och Rör, rör, rör dig nu är ju svinbra låtar... Jag blir glad och tänker förstås oxå på de minnen de bär med sig; Errols, svartklubbar, kinakrogar och nattbussar...(Rör, rör, rör dig nu. Nu är det tid att leva. Demonstrera demonstrera...)
Satt och zappade lite i går kväll. Plötsligt landade jag in i en av mina favoritfilmer, Lawrence Kasdans, The Big Chill (1983). Glömmer alltid av den svenska titeln, Människor emellen, vilket gör att jag inte reagerar när jag läser tv-tablån. En riktigt bra film som jag sett hur många gånger som helst. Ett gäng gamla collegevänner, 30+, återsamlas efter 15 år för att närvara vid deras vän Alex begravning. Alex har tagit sitt liv. Vännerna beslutar sig för att stanna kvar över helgen i Sarah och Harolds hem... läge för att rota i det gamla och – varför blev det som det blev etc... En skön uppsättning skådisar: Tom Berenger, Glenn Close, Jeff Goldblum, William Hurt, Kevin Kline, Mary Kay Place, Meg Tilly, JoBeth Williams och Kevin Costner. Fast Costner som spela Alex syns bara som lik och man ser aldrig hans ansikte... alla återblickar med Alex är bortklippta. I sin första ”storfilm” blev han bortklippt... jobbigt för Kevin. The Big Chill sägs vara ”väldigt” inspirerad av John Sayles Return of the Secaucus Seven (1979). Kasdan hävdar dock att han inte hade sett den filmen innan... En annan bra ”efterföjare” är Kenneth Branaghs Peter’s Friends (1992). Tv-serien Thirtysomething (1987–1991) kan väl oxå sägas vara en typ av efterföljare, oxå den väldigt bra... Filmen har ett riktigt bra soundtrack... (har tillsammans med kamrat T har haft många långa snack om denna film...)
Kul artikel om Keith McNally i Svd idag... McNally är mannen bakom krogarna: The Odeon, Café Luxembourg, Luckey Strike, Pravda, Balthazar, Pastis, Schiller’s Liquor Bar, Morandi, Minetta Tavern och Pulino’s i New York. (se tidigare inlägg: Bon) Han använder sig aldrig av nån konceptbyrå som tar fram teman och idéer när han skall öppna nya restauranger... Artikeln är skriven av Bobbo Karlsson. Han skrev ungefär samma artikel i Gourmet nr. 6 2004. Men som sagt... den är bra. På Schiller’s har de en ganska kort vinlista: Cheap, Decent, Good... (man slipper ju försöka att uttala svåra vinnamn när man beställer...)
Såg denna dekal på en jänk i McDrive-kön på Eurostop i Halmstad. Klart jag tutade, min fru som satt bredvid undrade varför... (Raggare is a bunch of Motherfuckers / Rude Kids)
Att få tag på en skaplig olivolja för att använda till stekning är inte helt enkelt... Min ”lokala handlare” här i förorten har en 6 meter lång hylla (med 6 hyllplan) fullproppad med extra virgine och andra smaksatta snyggoljor. Men ”vanliga”, ”stekvänliga” oljor verkar väldigt svårt att få tag på. Konstigt... En olivoljesnobbism har brett ut sig. Varje kök med självaktning bör förstås ha minst en snyggolja... att ringla över en sallad, droppa på surdegsbröd, hälla på en varm soppa eller på en nystekt köttbit... Men man ställer sig inte och steker eller gör aioli med en ”gräsig” och grön olja som kostar 300 spänn per halvliter... eller? Det kan oxå påpekas att Italien importerar mer olivolja än de exporterar... Vilket betyder att den oljan du har hemma som det står Toscana på antagligen kommer från Spanien – som är väldens största exportör av olivolja... (jag köper aldrig Zetas produkter...)
Såhär var det nog... Thomas Bodströms barn och fru beslutade att de skulle flytta till USA... verkar vara ett kul land... typ. Så stackars Thomas fick helt enkelt välja om han skulle ha kvar sitt kneg i Riksdagen hemma i Sverige eller följa med sin familj till Massachusetts. – Kanske kan jag göra både och tänkte Thomas, eftersom jag ändå inte är på jobbet så ofta så kanske ingen märker om jag bor i USA... Detta började Thomas att planera redan för ett år sedan. Och tydligen spelade det inte nån roll om sossarna vann valet och Thomas blev justitieminister igen... Han är ju van vid att ha många bollar i luften, så att ”fixa lite politik” från andra sidan Atlanten skall väl inte vara några problem... Eller så kan man be om ledigt, fast bara 2 månader i taget för då är det kanske större chans att få ledigt om man först begär ledigt under en kortare period för att sedan, på plats i USA, begära ytterligare ledigt... – ...a men barnen har ju kommit in så fint i samhället här, skulle vara förödande att rycka upp dem ... Det är inte bara börs-vd:ar som blir fartblinda!
Kallt idag... tur att man är rustad för vinter. Men om 7 månader är det vår igen... Håll ut! Plocka ut Lordens Gerry-jacka ur garderoben och håll värmen... (Hot, hot, hotter than Hell!)
Som jag har väntat... äntligen har Lamborghinis sportdryck kommit till Sverige. C lär iallafall bli glad... (Party at Kitty and Stud)
När man hänger runt i Nyhavn känner man säg lätt som en turistande senior... men men, solen lyser alltid i Nyhavn... iallafall när jag är där. Styr stegen mot Nyhavns Færgekro – som vanligt... bord ute i solen. Glajjerna på förrstås. Här tycker jag att man ska äta smørrebrø (en Rostbiff med remoulade resp. Nyhavns Færgekros rejemad alt. Rødspættefilet), Carlsberg och Aalborgs Jubilæums Akvavit. Känns inte jättenytt... men rätt gott. Servicen är väl sådär men det hör väl till.
Promenad runt hörnet från Fiskebaren och vips! Så är vi på Karrierebaren. Där blev det drinx och sent... (nåra karriärkliv togs det nog...)
För endast 13.200 spänn inkl. frakt blir de dina. Augusta ligger i Rom och gör handtillverkade skor i det lite dyrare segmentet. Men visst är de coola. Just denna modellen heter Double Lama Leather Boots. Höstens vill ha! Finns bl.a. att köpa på luisaviaroma.com. Man börjar räkna lite med sig själv... (aha men om jag gör... kanske om... kan ju sälja... skippa julklappar... barnbidraget kanske...)
Kødbyens Fiskebar ligger, som namnet säger, i Kødbyen eller slakthusområdet eller meat packing district... så här presenterar de sig själva: ”Fiskebaren handler om fisk og skaldyr. Om frisk, sund og lækker mad, om god vin og god stemning.” Inhyst i ett gammalt slakteri eller nåt... vitt kakel på väggarna, betonggolv – svartmålat dock... ett akvarie med blåmaneter. Lite hål i väggarna här och där... Man har målat över med vit färg och satt upp lite speglar. Det är apcoolt! Baren är snudd på fullsatt och alla bord är upptagna... Vi blir visade till vårt bord, som bokats 3 veckor tidigare. Börjar med lite bubbel medan vi synar menyn. Jädra massa goa grejer... U startade med en klassisk Löjrom med tillbehör, M och L tog Tartar på Öring och jag valde sallad på Kungskrabbba rullad i rotselleriskivor – helt fantastiskt gott! Till huvudrätt valde alla Slätvar., panerad med en tunn brödskiva? oxå detta helt suveränt eller sövve som man säger i götet... Till detta serverades små färskpotatisar i en Karl-Johanpesto... gott bröd och mycket vin... Dax för dessert. U tog Blåbär och blommor, M tog Rabarbergranité och L och jag tog ostbricka – en måltid långt utöver det vanliga. Kaffe och avec... Måste hit igen... Kan rekommenderas, som ni fattar... (aaahh!)
Fördrink på Nimb bar. Cool bar på Nimb Hotel inne på Tivoli... Baren är värsta ”riddarsalen”, härliga danska trägolv... lite ”gammelstyle” på stället och sköna drinx... Hotellet ser ut som, nått hämtat ur Tusen och en natt typ...på utsidan. Jag tog en Negroni, U tog en något feminin drink, M och L tog Penicillin – en variant på Whiskey Sour fast med rökig whisky honung och ingefära...
Fredag lunch fullt på Victor så det blev Café Sommersko istället. Som vanligt var det dålig service. Vi fick vänta hur länge som helst på våra öl. Till slut gick M fram till disken, där de stod upphällda, och hämtade dem själv. Vi beställde Steak Frites... in kom en biff med en skopa bea, tomat+löksallad med en fantastisk dijonvinaigrette... Svulligt men gott... vi lämnade typ halva biffen... (varför vill danskar prata engelska med svenskar – det är ju de som är svåra att förstå...)
Torsdag lunch hos Rut på Skäret. Vi beställer jordärtskockssoppa med lammspett. I en djup tallrik får vi ett lammspett på en bädd av syltade kantareller, rödlök och olivolja. Rutan häller soppan ur en tillbringare i tallriken. Soppan, skummig och gräddig... gotti gotti. M tog ett glas vit och jag, som körde bilen, tog en mellis... 145:- dyrt men gott. Lagom mycket med folk, nåra som precis hade varit och köpt en häst, transporten stod utanför. Ett gäng pensionärer som visst skulle träffas nästa torsdag igen och prata vidare... Skåne rules!
...Candy came from out on the Island, In the backroom she was everybody's darlin', But she never lost her head, Even when she was giving head, She says, Hey babe, Take a walk on the wild side, I Said, Hey baby, Take a walk on the wild side, And the coloured girls go, Doo do doo do doo do do doo...
