Inget är förändrat – allt är nytt! Tillbaka efter 30 år... Minnena från sportlovet -82 är något diffusa men några ljusglimtar finns kvar... att jämföra med dagens St. Anton. En del nya liftar och nedfarter, en del nya ställen... många gamla finns kvar oxå! Drop-In finns inte kvar men den svenske vakten är kvar. Alla känns mycket äldre än för 30 år sedan. 1982 kändes det som att det bara var svenska ungdomar här! Nån tysk kanske... Nu är medelåldern högre och nationaliteterna många fler; svenskar, danskar, engelsmän, amerikaner, australiensare, tyskar, finnar, holländare, ett gäng norrmän och nåra oborstade ryssar (som vanligt, vart man än åker så träffar man på dessa oborstade ryska white-trash-millionärer...). Skidåkningen är svinbra förstås, kanske topp 10 i världen – om man får tro olika topp-10 listor på nätet. After ski blir på Kängan, Piccadilly eller joddlarstället vid slutet på R1 på Rendl-sidan. Middagen som ingår i vår pension visar sig vara mer utav utfodring än middag så vi väljer snabbt att äta middag på egenvald lokal i byn istället – vilket är mycket trevligare. Pomodore – ett relativt billigt plejs med pizza och pasta. Helt ok! Åt en s.k. nykreativ komposition (typ kebabpizza och likn. som jag verkligen hatar...) där; kyckling, sweet-chili, vitlök och koriander. Riktigt bra. Bobos med Tex-Mex var helt ok. Happy Valley ett annat ställe att testa, och lite fine-dine på Hazienda. Ett riktigt bra ställe för att inte ligga i en storstad... Nåra sköna barhäng efter middagen är; Raff’les hotellbar med öppen spis och gemytlig känsla. Så pass gemytlig att de kan ta 35€ för 2 st Irish Coffee t.ex. Eller den stora favoriten ”trash-baren” Pub 37. En slummig bar med lite bordellkänsla, cigaretthål i soffdynorna och en engelsk bartender med lugg. En kväll när vi trillar in tävlar han med en ”finsk local” om att kunna texten till en Billy Joel-låt – bara en sån sak! Ett sånt ställe kan man ju bara gilla... Påminner lite om min gamla favoritbar i Skagen – Linje 72. Dag 4 snöar det, har gjort hela natten oxå – alla liftar är stängda, lavinrisk! Vi tar en överklass-safari till Lech. Det är där man bor om degen är i ordning. Och mycket riktigt fler pälsar än i Kålmården och många väldigt strama ansikten, botoxade läppar och dyra skid-kläder. I Lech åker man nödvändigtvis inte skidor. Om man nu gör det så blir man upphämtad av en guide som man hyrt under hela vistelsen och som tar med en till olika intressanta delar av skidområdet. Så att man kan berätta att man varit där och där och där, åkt offpist där och tagit helikoptern dit! De som då inte åker skidor i Lech ”hänger” på Strolz Mode- und Sporthaus. Ni kommer ihåg de gamla fina 60-talspjäxorna Strolz... samma gäng. Mode- och Sporthuset är som ett mini-Harrods utslängt i alperna. Snackade med en man som höll på att prova ett par Prada-slacks á 1500€. Han behövde något ”comfortable to slip in to” efter skidåkningen. Hittade nåra sköna handgjorda skidor från Schweiz, 5000€. Med bindningar då förstås. Äter en ok Cordon Bleu på en joddlarrestaurang. Får höra att passet mellan St. Christoff och Alpe Rauz är igensnöat... Detta innebär att vi får ta en buss till Langem och vidare med tåg eller buss via Arlbergtunneln tillbax till St. Anton. Men allt funkar perfekt, de är ju vana vid snöfall här nere... inte som i Göteborg när det blir kaos och inget funkar när det kommit 2 cm snö! Nästa dag blir det skidåkning igen och strålande sol. Lunch på Ulmer Hütte – Gulaschsoppa och öl... vad annars? Härligt... vi åker nästa år igen! Fast inte till Anton eller?