Möte med Peter Green på 1:ans spårvagn.

DETTA MÅSTE ha varit nån gång runt 79–80… tror jag gick i åttan.
Tillsammans med mina vänner spenderades en eftermiddag i stan, vi kom alla från Göteborgs södra förorter och hade ganska nyligen börjat ”åka till stan”. Då var det aldrig aktuellt att åka in till stan och fika, nej det var skivor och skidor som gällde… Kaffe blev intressant först i gymnasiet.
Att stå på Adams Sport (Stora Nygatan 33) och böja på ett par coola lagg från The Ski, PRE eller Olin Mark. Testa Vuarnetbrillor och höra Martins rövarhistorier ihop med skidfotografen Felix St. Clair Renard var grejen…
… Eller att dra mellan stans alla skivbörser; Satisfaction i Haga (med stampat jordgolv), Grammoforum på Vasagatan, Eko Avenyn och Waidele. Lyssna på skivor i telefonlurar. Man kunde stå en hel eftermiddag och lyssna. På Waidele fanns det sköna lyssningsbås.

Vi sätter alltså på spårvagnen, linje 1. Vi har gått på vid Linnéplatsen – där stannade Säröbussarna – och skulle inåt stan… Vid Vasaplatsen eller om det var på Valand kommer det på ett gäng av typen ”Ungdomar på glid”, de är kanske i 20-årsåldern. 5–6 stycken både killar och tjejer. De är påtagligt påverkade av något, pårökta eller kanske har de legat och ”boffat” i Vasaparken… Med sig har de en liten kassettbandspelare (Panasonic) med volymen ganska högt uppskruvad. Musiken känns laid-back lite flummig… en kompgitarr ligger och matar på försiktigt (P. Green); a-moll, g, f fram och tillbaka (detta visste jag förstås inte då…), på den, en tunn soloslinga (Snowy White) som till slut når ett tillbakahållet klimax.
Jag viskar till min vän P, som sitter närmast ”ungdomarna på glid”, att försöka se vad det står på kassetten som spelas.
Vi hoppar av vid Brunnsparken.
– Vad stod det på kassetten? frågar jag direkt när vi kommit av spårvagnen.
– Peter Green… ”In the Sky” eller nåt! Svarar P.
Vi tar Fredsgatan upp och går in på Waidele, ber att få lyssna på Peter Green… ”In the Sky” eller nåt.
Skivexpediten säger: – Peter Green släppte ganska nyligen en platta som heter ”In the Skies” det måste vara den… trevlig lyssning!
– Den tar vi, sa kamrat J!
– 41,50:- tack!
Jag köpte en inspelningsbar C-90-kassett och på väg hem stannade vi till hos J och jag spelade av skivan på kassett. Bandet gick sedan varmt hemma på kassettdäcket, i kassettbandspelaren med en hörsnäcka (pre Walkman), senare även i Walkman. Köpte en egen vinyl några år senare, cdn på 90-talet. Senare insåg jag att Peter Green faktiskt startade Fleetwood Mac och skrev några av gruppens första hits.
Fortfarande lyssnar jag på ”In the Skies” minst nån gång i månaden (MP3) och gärna då hela plattan… och självfallet i rätt ordning. Alltid lika fascinerande att man vet hur nästa låt börjarinnan den förra slutat…
R.I.P Peter Green.

Let me guide you...

Prince - Purple Rain (1984) by retrospective1

Chet.

Soon in a Cinema near you... eller?

Cuts, London

Joe Cocker.

Wilde

Blir alltid lika glad när jag ser detta klippet; Kim Wilde och brorsan Ricky ”I’m an astronaut” Wilde framför Kids in America, bra packade, i London Underground... Tycker att de kommer hem med det, låten har de antagligen sjungit/spela ihop 10.000 gånger och den sitter... nästan. Eftersom jag hatar jul så ger jag inte så mycket  för Rockin‘ around the Christmas Tree... Men snart är den här; juldjävulen...

Alex Chilton

Vilka sköna förfestminnen jag har till denna låten!  Alex Chilton med The Replacements från plattan Pleased to meet me (1987). (Säkert en del sköna efterfestminnen oxå...)

En mångkonstnär lämnar scenen

Gunnar Bunker dog för några veckor sedan. Fotograf, tecknare, falsksångare mm. För mig var han mest reprogubbe! Träffade Gunnar nån gång alldeles i början av 80-talet, M och jag hade precis startat vårt T-shirttryckeri – Tryck & Trend Printwear (coolt namn eller...) – och behövde hjälp att få över tryckmotiven på transparent plats för att kunna göra våra tryckschabloner. Fick tips att det fanns en snubbe nere på Storgatan som kunde fixa sånt. Gunnar var ju fotograf med hade en reprokamera och kunde därför hjälpa oss... Lokalen delade han med sin dåvarande kollega Janne Ahlsell. Gunnar var en fantastiskt snäll människa, ibland när jag ringa ned till honom och fråga när ett jobb (typ panikjobb!) kunde vara klart hörde jag hur har vred sig och ville vara till lags och svarade ”om en halvtimma är det nog klart”, ”är inte hos dig förrän om 45 min. typ” säger jag. ”Då är det jätteklart!” replikerade Gunnar... sån var han. Länge var ju tipstelefonen för Dagens PS i GP Gunnars privata nummer. Alltid när vi fick fakturor eller följesedlar så hade Gunnar tecknat något roligt ihop med sin signatur... Undrar om jag kan ha kvar några av dem i mina gömmor? Gunnar hade alltid en massa sköna stories att berätta... aldrig nånsin som skryt utan de kunde lixom smyga fram när man suttit och snackat med honom ett tag. ”ah dom där skojskivorna jag gjorde” kunde han säga om de kultförklarade falsksångsplattorna han gjorde med Streaplers (tror jag det var!). Han hade väl säkert fotat skivomslagsbilder till nästan alla dansband i Sverige typ. Han berättade att han plåtat en del för tidningen SE på 70-talet. Ett fotojobb som jag vet att han var stolt över var ett reportagejobb för GP (tror jag). Han åkte över till England för att porträttera författaren Frederick Forsyth – som var väldigt populär då. En dag när jag tittade in till Gunnar visade han en bild som han tagit på en hockeyspelare – Christer Kjellgren i Västra Frölunda. ”Den skall skickas över till Andy Warhol så skall han ha den som förlaga till en tavla... men jag vet inte om det blir nått...” Men det blev ju en tavla och ett gäng grafiska blad som kanske lade grunden till Frölundas Indians numer välmående plånbok... Kommer ihåg en liten tillställning nere på Storgatan, tror att det kan ha varit Gunnars 50-årsdag, 1988. Det var ett gäng gubbar, jag och en fotograf som hette Magnus var de enda som var unga... Det var lite spartanskt med långbord, smörgåstårta och öl. Framåt kvällen blev stämningen uppsluppen och jag satt och snackade med gubbsen som visade säg ha jobbat på ” de första” annonsbyråerna här i stan... Gumélius, Annons-Krantz, TT mfl. Det var ju förstås himmelriket för en ung kille som precis börjat plugga på Berghs. Berättelser om hur de suttit på krogen i 3 dygn och kreerat kampanjer, deras fruar fick skicka bud med nya skjortor och underkläder åt dem... ständigt rökandes ständigt drickandes. Denna branschen villa jag jobba i... Under tiden på Berghs hjälpte Gunnar mig ofta med fotograferingar till olika skoluppgifter – utan att ta betalt.
Sprang på Gunnar för ett tiotal år sedan, inte sett honom sedan dess. Vet att han hade en lägenhet på Koster som han åkte till när han behövde komma bort ifrån Sveagatan...
Om ni hör någon skråla långt bort så kan det vara Gunnar som försöker att snacka italienska! Gunnar blev 76 år...

Gentlemen + Flygarns

Premiär 5 december... Boken Gentlemen har betytt så väldigt mycket för mig... tillsammans med On the Road, The Sun also Rises, Jack och Sömnen så öppnade den ögonen på mig som 15-17-åring och gläntade på dörren till vuxenlivet eller rättare sagt, så som man ville att vuxenlivet skulle bli... Vet inte hur många gånger jag läst om den, tio kanske! Senast var innan ”uppföljaren” Gangster släpptes – för att jag skulle kunna ta till mig den på rätt sätt... Jäkligt spännande med filmen... redan i mitten av 80-talet satt vi på Flygarns Haga och diskuterade boken och vem som skulle spela Henry Morgan om boken blev till film...
   Vid denna tid var Flygarns ett ”riktigt” café där man, innan lektionerna började, köpte kaffe och en lös cigg av Sven (tror jag han hette?) som förestod stället – alltid iklädd vit servitörsjacka. Man var tvungen att skära sig fram genom cigarettröken om morgnarna. Om vi ”råkade” missa första lektionen, 8.10, och blev kvar så brukade några av ”tjejerna” som jobbade på Götabergsgatan titta in för en värmande kopp mellan sina morgonkunder. Vi hälsade och pratade lite med dem, överhörde när de ringde sina barn från telefonautomaten... – ”Mamma är på jobbet nu...” Det var längesedan det genuina Flygarns försvann, nu är det nån form av sportbar... utan rök och utan Klas Östergrens ande svävandes över borden...  Vi syns väl på premiären, vi som var där? (Alla ville vi läsa Herbarium…)

James Garner

Lindåsviken

 Saknar fortfarande det gamla hopptornet... Vyn är lixom lite fulare nu för tiden. (Denna kvällen var det manetsoppa men vi badade ändå...)

Silian Rail

(Garamond Classico SC)

Indiansommar

Japanska märket Visvim har några fräna indianpjuck i sin SS14-kollektion. Handgjorda i antilopläder (låter inte helt kosher kanske...). Kostar typ  $ 920...

Scott The Ski

The Ski var mina drömskidor på 80-talet. Flera gånger i veckan tog jag bussen in till Adams för att känna och böja på ett par vita The Ski... Snacka lite med Kjell eller Martin som berättade historier när de varit i väg med Felix (St. Clair Renard) och plåtat eller åkt ”kålllioren”(Corbet’s Couloir) i Jackson Hole... Helst skulle man ha ett par The Ski med Spademan-bindningar, Scott-pjäxor och Scott-stavar och en Big Ski-overall... Coolt lixom! Nu har Scott köpt Bobbie Burns The Ski-brand och återutger The Ski, i en något uppdaterad version... men ändå! Klart man är sugen... (se tidigare inlägg om The Ski...)

Plågis vs. Käftis

Var hos tandis i morse... såg bra ut sånär som på ett litet hål på en tuggyta... Borde ha inträffat för typ 25–30 år sedan, så lite nöjd får man väl vara. Senaste lagningen gjorde väl Tralala (den sjungande tandläkaren) på folktandvården i Skintebo i början av 80-talet... Plågis låter nog roligare än Käftis eller?  (God hates fangs...)

Vårkyckling

Mamma ringde häromdan! – Vi har fått en massa vårkycklingar, kan inte ni laga till dem och bjuda oss på middag? – Visst, sa jag, kom på söndag! Vårkyckling måste man äta nån gång varje vår... Vi börjar med en liten föris; laxtartar på sked med konfiterad äggula på smörstektbröd... till det dricker vi bubbel spajkad med en 3:a Calvados... The main attraction: vårkyckling inkletad i ankfett saltad och pepprad. Först brynt i panna sedan körd i ugnen på 175° tills innetempen är 68–70 grader. Servers med smörsvängd nypotatis, lättfrästa grönisar och en sås på kycklingfond, dragon och dijonsenap. Några flaskor Zenato till det... Vi fortsätter det franska temat med friterad Camembert (lite twistad, med tempura, fast det gör vi nog inte nästa gång...) med plommonmarmelad och den klassiska friterade persiljan... Det blev en god lite franskinspirerad söndagsmiddag!

Musikhelg

Olle-polle / Lördagkväll: OlleLjungström på Lorensbergsteatern, turnépremiär. Suverän spelning! Olle är lite lallig... som vanligt, bra band... skönt med mycket ak-guror. Som vanligt på Lorensbergsteatern så ”måste” man smuggla med sig öl in i konsertlokalen. Blir lite mer spännande då lixom... känns lite som en retrogrej. Man har ju smugglat med sig en och annan öl in på konserter i sitt liv. Mest då kanske i yngre år men det funkar även nu! Olle då... Stående ovationer redan i mitten på setet. Bra låtval, de nya låtarna funkar bra tycker jag. Lite mellansnack om Så mycket bättre och om att ha blivit ”nästan” folklig... Stående ovationer igen och igen... 3 extra nummer sedan slut – helt magiskt recencenten som skrev i GP kan inte varit på samma konsert som oss, antagligen var han på 18.00-föreställningen. Frän back-drop oxå... När vi lämnar teatern så är vi helt lyriska. I taxin hem till förorten lyssnas det bara på Olle... Så jxxla bra! Kanske oxå för att det fanns en liten osäkerhet... Skulle han fixa det? Det gjorde han! Och bandet förstås... Svinbra!

Kai Martin & Stick! / Söndagkväll: Bandet har återförenats för att vid 2 tillfällen framföra albumet Röd Plåt (1982) – i mitt tycke en av de bästa svenska rockplattor som släppts (har skrivit ett inlägg tidigare om Röd Plåt här på bloggen)... Kvällen innan har de spelat i sthlm och ikväll, andra och sista? spelningen på Pustervik. Av originaluppsättningen så finns Ronny Rock med, Gomer Explench och förstås Kai Martin själv... George Lohegrin Cremonese – som var fast medlem mellan 82–85 är oxå med och trakterar gitarrer. Övriga gamla medlemmar; Peter Bryx, Tony Vibrato och Rasta-Kaj syns i publiken. På tal om publiken så känner man igen många som man såg på spelningar vid mitten av 80-talet – och senare oxå förstås... Vissa har åldrats med grace... andra inte. Bandet känns riktigt tajt och det är kul att höra låtarna som fortfarande känns aktuella och ”fräscha” i sin ljudbild. Bra som faan, kan bli en fortsättning där kanske. (Jag känner värme, ge mig värme...)

Bye bye Maggie!

Ewing Club

– Det är söndag morgon, klockan är typ kvart över åtta… Har sovit, högst 2 timmar, på en sunkig soffa som luktar rök, fylla och fest längst in på Ewing Club. Har precis smugit ned för trappan, via bakdörren, ned till Bazar Alliance för att sno frukost… Frukt och Fanta… Det är 1982, solen skiner redan. I solens strålar, som tränger in genom fönstret, ser jag dammet som yr i den mörka lokalen. Det har varit razzia under natten, 2 gånger var polisen här. Turligt nog upptäcktes inte de ”spajkade” cola-flaskorna… 25 cl Coca-Cola-flaskor som töms på en skvätt och fylls på med 5–7 cl hb. In i kapsyleringsmaskinen – som ny! Fast med lite vuxnare smak… Stereo (han kallades faktiskt så, kommer inte ihåg hans riktiga namn...) går fram till ljudanläggningen, som hänger i vajrar ifrån taket, och sätter på Ride like the Wind med Cristopher Cross… Hasse är där, Stefan, Patrik, Bda, M, jag och några till… Känsla i detta ögonblick är total… Vi är starka, vi kommer aldrig att dö!  I’m on the run, No time for sleep, I’ve got to ride, Ride like the wind, To be free again…

Greenbaum